söndag 28 januari 2007

Für Elise (Club Remix)

Johan Åkesson påstår i DN På stans poddradio, den 23 november 2006, att om det svenska elektromusikbandet Kallioinias musik hade framförts på akustiska instrument, typ piano, hade den nästan kunnat betraktas som klassisk.

Liknelsen kan tyckas halta, men äger ändå ett visst mått av relevans. Den elektriska musiken har nämligen det gemensamt med den klassiska att båda är ”komponerade” i förväg, i elektrisk musik i form av programmerade mjukvaruinstrument och i den klassiska musiken i form av noter. Även om själva ljudet uppstår i spelögonblicket så finns den redan förutbestämd, antingen i noter på ett papper eller i data på en hårddisk.

Även elektrisk musik har dirigenter. Precis som violinisterna i en symfoniorkester måste rätta sig efter dirigenten måste även mjukvaruinstrumenten följa datoranvändaren eller artistens minsta vink. Men dirigentens makt är begränsad. Man kan inte hitta på vad som helst, instrumentalisterna (fysiska eller digitala) måste känna till det redan, ha noterna, och gärna ha övat det.

Här skiljer sig den elektriska och klassiska musiken från rockmusiken som, även om den skapas och repeteras i förväg, oftast inte finns nertecknad, och där instrumentalisterna, sångarnas och, inte att förglömma, publikens (i stället för dirigentens) vilja och humör styr musiken som i större utsträckning skapas i det ögonblicket den spelas. Lustigt nog stämmer detta även in på den klassiska musikens föregångare – folkmusiken – som aldrig heller den skrevs ner utan framfördes spontant och ofta under glada tillrop från publiken.

Både folkmusiken, rockmusiken och den elektroniska musiken har det gemensamt att den förändras. Folkmusiken överfördes från spelman till spelman och förändrades efter deras (och deras publiks) tycke, smak och minnesluckor. Inom rockmusiken finns det ofta olika versioner av låtarna – långa, korta, snabba och långsamma – och det görs ständigt covers (rekommenderar Marit Bergmans version av Justin Timberlakes ”My Love” – snacka om förändring (till det bättre)). Den elektroniska världen kryllar av remixer, samplingar och allt vad det heter.

Men den klassiska musiken är huggen i sten. (Om Mozart skrev det så, så måste det spelas exakt så. Även 200 år efter hans död.) En marginell förändring i en liten detalj väcker ett ramaskri bland den klassiska aristokratin. Här tycker jag att den klassiska musiken har mycket att ta igen.

Jag hoppas på en mer lekfull och modigare attityd gentemot de stora klassiska verken i framtiden!

söndag 7 januari 2007

Wedding Actually

Jag hade tänkt att jag skulle skriva lite om bröllopsmusik men efter att ha konstaterat att jag egentligen inte vet någonting om bröllop, att bröllopsbranschen är en hel djungel av stolta vita klänningar och sjabbiga cateringfirmor och att en sökning på ”wedding” på Amazons musikavdelning genererar 1876 träffar, ser jag mig besegrad och konstaterar lite lömskt att det då finns ganska mycket utrymme att ägna åt min favoritorgelkompositör Charles-Marie Widor.

Toccata Allegrot ut Widors 5:e orgelsymfoni är en av de mer kända bröllopmarcherna om man bortser från slibbig popmusik som Beatles ”All you need is love”. (Hänvisar till filmen ”Love Actually” för en bra genomförd men praktiskt omöjlig variant av denna.) Orgelmusik är speciell på sitt sätt och kan lätt låta skränig på vanliga högtalare; jag önskar att jag kunde påstå att man bör lyssna på den live i en kyrka men jag ska erkänna att jag aldrig hört den framföras på riktigt – vilket inte är så konstigt med tanke på att den är oerhört svårspelad. (Min far har hört den framföras av fyra gatumusikanter – på dragspel! Det hade jag velat se!)

Stycket kretsar kring något som i teorin närmast kan beskrivas som sjunkande drillar, men i praktiken inte alls (beskrivas alltså) då det använder sig av orgelns egenhet att bli spelad med både händer och fötter för att skapa en ljudbild med med fler toner och slingor i luften (bokstavligt talat – orglar spelas med luft) samtidigt än vad man kan hålla reda på. Som lyssnare kan man bli alvarligt psykiskt störd om man försöker och därför nöjer man sig ganska snabbt med att beundra hur stycket verkligen utnyttjar orgeln till fullo, inte tvärt om.

Så om du står där, inför ditt storslagna bröllop, och har bokat en katedral och hyrt in en världsklassorganist men inte kan bestämma dig för vilken musik som ska spelas, skulle jag rekommendera dig att välja Widor! Annars finns ju alltid ”Love me Tender” (Obs! ironi).

Lyssna på Widors Toccata (båda är ungefär likadana, men man vet ju aldrig hur länge de ligger kvar på nätet):

tisdag 19 december 2006

All I don't want for Christmas is Radio Ga Ga

Är du, likt mig, evinnerligt trött på radions, sedan flera sekel, uttjatade "Last Christmas", "All I want for Christmas" "Please come home for Christmas" och Carolas och Christer Sjögrens evinnerligt smöriga och hemska tolkningar av gamla fina julsånger och undrar om inte julen har mer än denna Radio Ga Ga att bjuda på?

Denna jul tänker jag sätta mig i en fåtölj med en kopp glögg och hembakade pepparkakor framför den öppna spisen, blicka ut över den stjärnklara himmeln som reflekteras i snön och lyssna på Tjajkovskijs Nötknäpparsvit

Att-göra-lista:

  • Skaffa en fåtölj
  • Skaffa glögg
  • Baka pepparkakor
  • Installera en öppen spis
  • Jaga bort molnen från himmeln
  • Fixa snö
Nåja, Nötknäpparsviten har jag redan i alla fall.

Andra verk som absolut är värda att lyssna på är Händels Messias (det är mer än bara Halleluja-kören – jag lovar) och Brittens "A Ceremony of Carols". God Jul!

Updatering: Jag hatar att behöva säga det, men jag har funnit en, i mitt tycke, trevlig version av Wham!:s annars så förkastliga "Last Christmas". Montt Mardié och Le Sport (och dessutom den, av mig ännu inte upptäckta Mr.Suitcase) i samma låt! Detta ändrar dock inte min grundinställning att julen är en högtid som bäst avnjutes till tonerna av klassisk musik.

onsdag 13 december 2006

Mozart was so Simon & Garfunkel

Skulle i alla enkelhet vilja tipsa om ett väldigt vackert stycke av Mozart: Andantet ur hans 21:a pianokonsert, kanske mera känt som "Elvira Madigan", efter en svensk film från 1967. Jag har skrivit så mycket om filmer innan att jag undlåter att kommentera denna närmare men intressant är att ett verk från 1785 har fått ett smeknamn efter en film från 1967. Kan detta ha att göra med bristen på vettiga namn på klassiska stycken?

Semirelevant kontext i all ära, men den här gången tänkta jag faktiskt skriva om själva musiken. Andante betyder ungefär "i gående fart" eller en BPM (taktslag per minut) på 67-88, vilket är ungefär som Simon & Garfunkels "El Condor Pasa" (enligt ett fiffigt mac-program), och man kan absolut säga att vi här har att göra med Mozarts retroaktiva svar på Simon & Garfunkel.

Stycket inleds med stillsam orkester men efter ett tag gör pianot entré och tar över initiativet från orkestern som får agera doakör åt pianots melodiska framfart. Pianot och orkestern turas om att föra fram melodin och avslutningen är lika enkel som vacker.

Sammantaget är det ett mycket vackert, enkelt och stillsamt stycke som kan skänka stort lugn och själslig frid åt lyssnaren. En oas bland alla mäktiga och pampiga symfonier

onsdag 6 december 2006

Darth Dvořák och den nya världen

Den tjeckiske kompositören Dvořáks kändaste verk är nog utan tvekan hans 9:e symfoni från 1893, kallad ”From the new World”; en storslagen symfoni som inger mig med en känsla av mystik och äventyr. Dvořák skrev den när han under ett par år var bosatt i USA och påstår sig ha influerats av indianmusiken därifrån. (Vild gissning: ”new world” i namnet, den nya världen är Nordamerika.) Stycket består av fyra delar. Det första påminner om en upptäcktsresa, slingrar sig mellan något som nästan påminner om an der schönen blauen Donau (fast i fyrtakt) men med tydliga pampiga temainslag och pampigt slut. Det andra är mer ett lågmält och vackert men ändå tungt stycke (som dock – som de flesta lågmälda klassiska stycken – gjorde sig mycket dåligt i iPod-lurarna på flygbussen i Paris). Det tredje är klart pampigare och lite lekfullt, nästan lite slagfältskänsla.

Och la grande finale är något av det mäktigaste som jag har hört (jag vet, jag har sagt det om mycket, men jag jämför alltid med popmusik, som helt saknar motstycke). Faktum är att jag kom att tänka på att det är ganska likt ett, kanske för många, mer känt stycke vid namn ”Imperial March”, som förekommer flitigt i Star Wars-filmerna; ännu ett bevis på den klassiska musikens förträfflighet i science fiction? Nu är ju Imperial March inte, som i fallet med Kubricks "2001 - A Space Odyssey", gamla klassiska verk, utan komponerad för filmen av John Williams, känd filmsoundtrackproffs, som även komponerat musiken till t.ex. Harry Potter-filmerna. Men det hindrar den ju inte från att vara ett mästerverk som blivit så använt i olika populärkulturella sammanhang att nästan alla känner igen den, även om man inte sett någon av Star Wars-filmerna.

Jag kunde inte låta bli att testa att lägga på Dvořáksoundtrack till en snutt ur Episode V. Titta gärna på det, och gillar ni det, så ladda hem hela symfonin och lyssna, för det är ytterst storslaget!

Länkar