Für Elise (Club Remix)

Johan Åkesson påstår i DN På stans poddradio, den 23 november 2006, att om det svenska elektromusikbandet Kallioinias musik hade framförts på akustiska instrument, typ piano, hade den nästan kunnat betraktas som klassisk.

Liknelsen kan tyckas halta, men äger ändå ett visst mått av relevans. Den elektriska musiken har nämligen det gemensamt med den klassiska att båda är ”komponerade” i förväg, i elektrisk musik i form av programmerade mjukvaruinstrument och i den klassiska musiken i form av noter. Även om själva ljudet uppstår i spelögonblicket så finns den redan förutbestämd, antingen i noter på ett papper eller i data på en hårddisk.

Även elektrisk musik har dirigenter. Precis som violinisterna i en symfoniorkester måste rätta sig efter dirigenten måste även mjukvaruinstrumenten följa datoranvändaren eller artistens minsta vink. Men dirigentens makt är begränsad. Man kan inte hitta på vad som helst, instrumentalisterna (fysiska eller digitala) måste känna till det redan, ha noterna, och gärna ha övat det.

Här skiljer sig den elektriska och klassiska musiken från rockmusiken som, även om den skapas och repeteras i förväg, oftast inte finns nertecknad, och där instrumentalisterna, sångarnas och, inte att förglömma, publikens (i stället för dirigentens) vilja och humör styr musiken som i större utsträckning skapas i det ögonblicket den spelas. Lustigt nog stämmer detta även in på den klassiska musikens föregångare – folkmusiken – som aldrig heller den skrevs ner utan framfördes spontant och ofta under glada tillrop från publiken.

Både folkmusiken, rockmusiken och den elektroniska musiken har det gemensamt att den förändras. Folkmusiken överfördes från spelman till spelman och förändrades efter deras (och deras publiks) tycke, smak och minnesluckor. Inom rockmusiken finns det ofta olika versioner av låtarna – långa, korta, snabba och långsamma – och det görs ständigt covers (rekommenderar Marit Bergmans version av Justin Timberlakes ”My Love” – snacka om förändring (till det bättre)). Den elektroniska världen kryllar av remixer, samplingar och allt vad det heter.

Men den klassiska musiken är huggen i sten. (Om Mozart skrev det så, så måste det spelas exakt så. Även 200 år efter hans död.) En marginell förändring i en liten detalj väcker ett ramaskri bland den klassiska aristokratin. Här tycker jag att den klassiska musiken har mycket att ta igen.

Jag hoppas på en mer lekfull och modigare attityd gentemot de stora klassiska verken i framtiden!

iTjajkovskij – om klassisk musik och den digitala tidsåldern

Modern musik är nästan alltid uppbyggd som så att det finns en artist, en person eller en grupp, och en låttitel. Oftast kommer låten också från en skiva som har ett namn (även om vi i MySpace-åldern går ifrån denna – egentligen distributionstekniska – lösning). Alla datorprogram och bärbara spelare jag har varit i kontakt med (dvs. främst iTunes och iPod, i sann Applehjärntvättad anda) utgår ifrån detta, till synes självklara mönster för musikalisk metainformationslagring.

Problemet är att den klassiska musiken inte alls passar in i detta mönster. För det första, vem är artisten? Är det orkestern som spelar eller kompositören? Det logiska är ju att sätta ut orkestern som spelar men det är ganska osmidigt när man ska spela upp det, för oftast har man inte riktigt koll på vem det är som spelar, utan helt enkelt vem som har skrivit det. Alltså får man sätta kompositören som artist (fast det egentligen finns en speciell ruta för kompositören). Men hur ska man skriva det? I popmusik sätter man alltid förnamnet först (Edith Piaf), men hur naturligt känns det att bläddra till P (Pjotr Iljitj Tjajkovskij) när man vill lyssna på Tjajkovskij? Och ska man använda den svenska stavningen (Tjajkovskij), den engelska (Tchaikovsky) eller kanske den ryska (Чайкoвский)?

Sen fortsätter problemen bara. Vilket år är relevant? När den skrevs eller när den spelades in? Vad heter albumet? Svitens namn eller vad det står på omslaget? Var ska solisternas namn stå? Och vad låtarna den heta? Klassisk musik har ofta inga riktiga namn utan bara något som mer liknar beskrivningar på hur det ska spelas, vilket bäddar för så osexiga namn som ”Symphony No. 4 In F Minor, Op. 36: 1. Andante Sostenuto - Moderato Con Anima - Moderato Assai, Quasi Andante - Allegro Vivo”. Till och med Panic! at the Discos smått omöjliga ”There's A Good Reason These Tables Are Numbered Honey, You Just Haven't Figured It Out Yet” får se sig helt knockoutad i tävlingen mest ohanterliga namn.

Om man ska försöka sig på att analysera lite så kan man ju konstatera att klassisk musik är mycket mer fokuserad kring kompositören och modern musik kring artisten, vilket gör att ingen snackar om covers i klassik musik trots att allt egentligen är en enda stor cover av originaluppsättningen.

Manifest

Klassisk musik har för mig alltid varit någonting som man visste fanns, men som man inte orkade bry sig om, och som lätt upplevdes som ganska tråkig och intetsägande. Det är först nu på senare tid, när jag själv engagerat mig och verkligen lyssnat på klassisk musik på ett sätt jag inte gjort förr, som jag insett den fulla potentialen i den klassiska musiken.

Vad är då klassik musik? Svenska Wikipedia ger ett långt och utförligt svar men jag tror i ärlighetens namn att det i de flesta fall inte råder någon som helst oklarhet kring vad som är vad.

Bloggens namn och logga är egentligen mest ett skämt som bygger på att det, trots flertalet tappra försök från min sida, är näst intill omöjligt att definiera indie (är det en musikgenre/en fristående musikgrupp/en livsstil?). Mozart hade ju inget skivkontrakt, alltså var han indie (?). Han får här stå för den klassiska musiken och Franz Ferdinands omslag till You could have it so much better för popkulturen. Även om jag tycker mycket om dessa båda så ska de inte tolkas som att de skulle få speciell uppmärksamhet här; de är bara symboler för olika världar.

Jag är på intet sätt någon expert och hela tanken med bloggen är att jag ska försöka guida både mig själv och den som nu kan tänkas läsa den in i den klassiska musikens värld utifrån ett perspektiv som är färgat av popkulturen och popmusiken. Tanken är att dels diskutera den klassiska musiken i allmänhet, ge tips, tankar och kontext kring olika klassiska verk samt hitta referenser till klassik musik i popkulturen.

Stilmässiga förebilder är de fantastiska bloggarna The Way We Wear (som behandlar "kläder och kontext" – en underbar blandning av kultur och mode) och Copyriot (upphovsrättskritikernas och kulturälskarnas bäste bloggare).

Mycket nöje i den klassiska världen! (Det ska i alla fall jag ha.)