tisdag 28 november 2006

Två Strauss och en Kubrick

Ett av de pampigaste klassiska verken jag hört är Richard Strauss soluppgångsinledning till "Also sprach Zarathustra" (Så talade Zarathustra). Den inleds med en mäktigt basig orgel (som förövrigt gör sig ytterst dåligt på ett par sketna iPod-hörlurar) och stiger sedan pampigt och avslutas med ett sound som får det officiella THX-ljudet (du måste ha hört det på bio någon gång) att framstå som direkt mesigt.

Stycket används på ett magnifikt sätt i Stanley Kubricks film från 1968 (ett år innan månlandningen!) "2001 - A Space Odyssey". Att kalla 2001 för science fiction är ungefär som att kalla Beatles för ett rockband. Ja, det stämmer, men den är mycket mer än så.

Den inleds med att, till Zarathustra-temat, visa aporna, våra förfäder, upptäcka att man kan använda ben som jaktredskap. Därefter kastar en apa upp ett ben i luften där den förvandlas till ett rymdskepp och plötsligt är vi i framtiden. Och här börjar en annat känt verk skrivet av en annan känd Strauss (närmare bestämt Johan Strauss d.y.) spelas. Till ljudet av "An der schönen blauen Donau" (Vid den vackra blåa Donau) dansar rymdskeppen fram i den tyngdlösa rymden, lika elegant och majestätiskt som man kan tänka sig att grevar, baroner och annat fint folk dansat sig igenom detta mästerstycke genom tiderna.

An der schönen blauen Donau är en av våra mest kända valser (vilket är konstigt då den tack vare sina ständiga tempoväxlingar är smått omöjlig att valsa till) och de flesta känner nog igen den. När man lyssnar på den kan man verkligen känna hur floden Donau flyter lugnt och majestätiskt genom öppna landskap, igenom gamla storslagna städer, och förbi borgruiner i de lugnare delarna och hur den lekfullt kastar sig av och an i de mer fartfyllda partierna. Ta dig tid att lyssna igenom detta mästerverk ordentligt, jag lovar, du kommer antingen sitta och småle eller försöka dig på att dansa med.

Är det inte ett fint symboliskt bevis på den klassiska musikens storhet att när en av våra främsta regissörer ska gestalta framtiden, med allt vad det innebär av rymdskepp och datorer och så vidare, så väljer han inte någon futuristisk elektromusik, utan verk skrivna på 1800-talet?

Se delar av filmen på Youtube

Manifest

Klassisk musik har för mig alltid varit någonting som man visste fanns, men som man inte orkade bry sig om, och som lätt upplevdes som ganska tråkig och intetsägande. Det är först nu på senare tid, när jag själv engagerat mig och verkligen lyssnat på klassisk musik på ett sätt jag inte gjort förr, som jag insett den fulla potentialen i den klassiska musiken.

Vad är då klassik musik? Svenska Wikipedia ger ett långt och utförligt svar men jag tror i ärlighetens namn att det i de flesta fall inte råder någon som helst oklarhet kring vad som är vad.

Bloggens namn och logga är egentligen mest ett skämt som bygger på att det, trots flertalet tappra försök från min sida, är näst intill omöjligt att definiera indie (är det en musikgenre/en fristående musikgrupp/en livsstil?). Mozart hade ju inget skivkontrakt, alltså var han indie (?). Han får här stå för den klassiska musiken och Franz Ferdinands omslag till You could have it so much better för popkulturen. Även om jag tycker mycket om dessa båda så ska de inte tolkas som att de skulle få speciell uppmärksamhet här; de är bara symboler för olika världar.

Jag är på intet sätt någon expert och hela tanken med bloggen är att jag ska försöka guida både mig själv och den som nu kan tänkas läsa den in i den klassiska musikens värld utifrån ett perspektiv som är färgat av popkulturen och popmusiken. Tanken är att dels diskutera den klassiska musiken i allmänhet, ge tips, tankar och kontext kring olika klassiska verk samt hitta referenser till klassik musik i popkulturen.

Stilmässiga förebilder är de fantastiska bloggarna The Way We Wear (som behandlar "kläder och kontext" – en underbar blandning av kultur och mode) och Copyriot (upphovsrättskritikernas och kulturälskarnas bäste bloggare).

Mycket nöje i den klassiska världen! (Det ska i alla fall jag ha.)