All I don't want for Christmas is Radio Ga Ga

Är du, likt mig, evinnerligt trött på radions, sedan flera sekel, uttjatade "Last Christmas", "All I want for Christmas" "Please come home for Christmas" och Carolas och Christer Sjögrens evinnerligt smöriga och hemska tolkningar av gamla fina julsånger och undrar om inte julen har mer än denna Radio Ga Ga att bjuda på?

Denna jul tänker jag sätta mig i en fåtölj med en kopp glögg och hembakade pepparkakor framför den öppna spisen, blicka ut över den stjärnklara himmeln som reflekteras i snön och lyssna på Tjajkovskijs Nötknäpparsvit

Att-göra-lista:

• Skaffa en fåtölj
• Skaffa glögg
• Baka pepparkakor
• Installera en öppen spis
• Jaga bort molnen från himmeln
• Fixa snö

Nåja, Nötknäpparsviten har jag redan i alla fall.

Andra verk som absolut är värda att lyssna på är Händels Messias (det är mer än bara Halleluja-kören – jag lovar) och Brittens "A Ceremony of Carols". God Jul!

Updatering: Jag hatar att behöva säga det, men jag har funnit en, i mitt tycke, trevlig version av Wham!:s annars så förkastliga "Last Christmas". Montt Mardié och Le Sport (och dessutom den, av mig ännu inte upptäckta Mr.Suitcase) i samma låt! Detta ändrar dock inte min grundinställning att julen är en högtid som bäst avnjutes till tonerna av klassisk musik.

Mozart was so Simon & Garfunkel

Skulle i alla enkelhet vilja tipsa om ett väldigt vackert stycke av Mozart: Andantet ur hans 21:a pianokonsert, kanske mera känt som "Elvira Madigan", efter en svensk film från 1967. Jag har skrivit så mycket om filmer innan att jag undlåter att kommentera denna närmare men intressant är att ett verk från 1785 har fått ett smeknamn efter en film från 1967. Kan detta ha att göra med bristen på vettiga namn på klassiska stycken?

Semirelevant kontext i all ära, men den här gången tänkta jag faktiskt skriva om själva musiken. Andante betyder ungefär "i gående fart" eller en BPM (taktslag per minut) på 67-88, vilket är ungefär som Simon & Garfunkels "El Condor Pasa" (enligt ett fiffigt mac-program), och man kan absolut säga att vi här har att göra med Mozarts retroaktiva svar på Simon & Garfunkel.

Stycket inleds med stillsam orkester men efter ett tag gör pianot entré och tar över initiativet från orkestern som får agera doakör åt pianots melodiska framfart. Pianot och orkestern turas om att föra fram melodin och avslutningen är lika enkel som vacker.

Sammantaget är det ett mycket vackert, enkelt och stillsamt stycke som kan skänka stort lugn och själslig frid åt lyssnaren. En oas bland alla mäktiga och pampiga symfonier

Darth Dvořák och den nya världen

Den tjeckiske kompositören Dvořáks kändaste verk är nog utan tvekan hans 9:e symfoni från 1893, kallad ”From the new World”; en storslagen symfoni som inger mig med en känsla av mystik och äventyr. Dvořák skrev den när han under ett par år var bosatt i USA och påstår sig ha influerats av indianmusiken därifrån. (Vild gissning: ”new world” i namnet, den nya världen är Nordamerika.) Stycket består av fyra delar. Det första påminner om en upptäcktsresa, slingrar sig mellan något som nästan påminner om an der schönen blauen Donau (fast i fyrtakt) men med tydliga pampiga temainslag och pampigt slut. Det andra är mer ett lågmält och vackert men ändå tungt stycke (som dock – som de flesta lågmälda klassiska stycken – gjorde sig mycket dåligt i iPod-lurarna på flygbussen i Paris). Det tredje är klart pampigare och lite lekfullt, nästan lite slagfältskänsla.

Och la grande finale är något av det mäktigaste som jag har hört (jag vet, jag har sagt det om mycket, men jag jämför alltid med popmusik, som helt saknar motstycke). Faktum är att jag kom att tänka på att det är ganska likt ett, kanske för många, mer känt stycke vid namn ”Imperial March”, som förekommer flitigt i Star Wars-filmerna; ännu ett bevis på den klassiska musikens förträfflighet i science fiction? Nu är ju Imperial March inte, som i fallet med Kubricks "2001 - A Space Odyssey", gamla klassiska verk, utan komponerad för filmen av John Williams, känd filmsoundtrackproffs, som även komponerat musiken till t.ex. Harry Potter-filmerna. Men det hindrar den ju inte från att vara ett mästerverk som blivit så använt i olika populärkulturella sammanhang att nästan alla känner igen den, även om man inte sett någon av Star Wars-filmerna.

Jag kunde inte låta bli att testa att lägga på Dvořáksoundtrack till en snutt ur Episode V. Titta gärna på det, och gillar ni det, så ladda hem hela symfonin och lyssna, för det är ytterst storslaget!

Länkar

• Ladda hem hela symfonin
• Titta på mitt hemmagjorda Dvořák vs. Star Wars-klipp

iTjajkovskij – om klassisk musik och den digitala tidsåldern

Modern musik är nästan alltid uppbyggd som så att det finns en artist, en person eller en grupp, och en låttitel. Oftast kommer låten också från en skiva som har ett namn (även om vi i MySpace-åldern går ifrån denna – egentligen distributionstekniska – lösning). Alla datorprogram och bärbara spelare jag har varit i kontakt med (dvs. främst iTunes och iPod, i sann Applehjärntvättad anda) utgår ifrån detta, till synes självklara mönster för musikalisk metainformationslagring.

Problemet är att den klassiska musiken inte alls passar in i detta mönster. För det första, vem är artisten? Är det orkestern som spelar eller kompositören? Det logiska är ju att sätta ut orkestern som spelar men det är ganska osmidigt när man ska spela upp det, för oftast har man inte riktigt koll på vem det är som spelar, utan helt enkelt vem som har skrivit det. Alltså får man sätta kompositören som artist (fast det egentligen finns en speciell ruta för kompositören). Men hur ska man skriva det? I popmusik sätter man alltid förnamnet först (Edith Piaf), men hur naturligt känns det att bläddra till P (Pjotr Iljitj Tjajkovskij) när man vill lyssna på Tjajkovskij? Och ska man använda den svenska stavningen (Tjajkovskij), den engelska (Tchaikovsky) eller kanske den ryska (Чайкoвский)?

Sen fortsätter problemen bara. Vilket år är relevant? När den skrevs eller när den spelades in? Vad heter albumet? Svitens namn eller vad det står på omslaget? Var ska solisternas namn stå? Och vad låtarna den heta? Klassisk musik har ofta inga riktiga namn utan bara något som mer liknar beskrivningar på hur det ska spelas, vilket bäddar för så osexiga namn som ”Symphony No. 4 In F Minor, Op. 36: 1. Andante Sostenuto - Moderato Con Anima - Moderato Assai, Quasi Andante - Allegro Vivo”. Till och med Panic! at the Discos smått omöjliga ”There's A Good Reason These Tables Are Numbered Honey, You Just Haven't Figured It Out Yet” får se sig helt knockoutad i tävlingen mest ohanterliga namn.

Om man ska försöka sig på att analysera lite så kan man ju konstatera att klassisk musik är mycket mer fokuserad kring kompositören och modern musik kring artisten, vilket gör att ingen snackar om covers i klassik musik trots att allt egentligen är en enda stor cover av originaluppsättningen.