Für Elise (Club Remix)

Johan Åkesson påstår i DN På stans poddradio, den 23 november 2006, att om det svenska elektromusikbandet Kallioinias musik hade framförts på akustiska instrument, typ piano, hade den nästan kunnat betraktas som klassisk.

Liknelsen kan tyckas halta, men äger ändå ett visst mått av relevans. Den elektriska musiken har nämligen det gemensamt med den klassiska att båda är ”komponerade” i förväg, i elektrisk musik i form av programmerade mjukvaruinstrument och i den klassiska musiken i form av noter. Även om själva ljudet uppstår i spelögonblicket så finns den redan förutbestämd, antingen i noter på ett papper eller i data på en hårddisk.

Även elektrisk musik har dirigenter. Precis som violinisterna i en symfoniorkester måste rätta sig efter dirigenten måste även mjukvaruinstrumenten följa datoranvändaren eller artistens minsta vink. Men dirigentens makt är begränsad. Man kan inte hitta på vad som helst, instrumentalisterna (fysiska eller digitala) måste känna till det redan, ha noterna, och gärna ha övat det.

Här skiljer sig den elektriska och klassiska musiken från rockmusiken som, även om den skapas och repeteras i förväg, oftast inte finns nertecknad, och där instrumentalisterna, sångarnas och, inte att förglömma, publikens (i stället för dirigentens) vilja och humör styr musiken som i större utsträckning skapas i det ögonblicket den spelas. Lustigt nog stämmer detta även in på den klassiska musikens föregångare – folkmusiken – som aldrig heller den skrevs ner utan framfördes spontant och ofta under glada tillrop från publiken.

Både folkmusiken, rockmusiken och den elektroniska musiken har det gemensamt att den förändras. Folkmusiken överfördes från spelman till spelman och förändrades efter deras (och deras publiks) tycke, smak och minnesluckor. Inom rockmusiken finns det ofta olika versioner av låtarna – långa, korta, snabba och långsamma – och det görs ständigt covers (rekommenderar Marit Bergmans version av Justin Timberlakes ”My Love” – snacka om förändring (till det bättre)). Den elektroniska världen kryllar av remixer, samplingar och allt vad det heter.

Men den klassiska musiken är huggen i sten. (Om Mozart skrev det så, så måste det spelas exakt så. Även 200 år efter hans död.) En marginell förändring i en liten detalj väcker ett ramaskri bland den klassiska aristokratin. Här tycker jag att den klassiska musiken har mycket att ta igen.

Jag hoppas på en mer lekfull och modigare attityd gentemot de stora klassiska verken i framtiden!

Wedding Actually

Jag hade tänkt att jag skulle skriva lite om bröllopsmusik men efter att ha konstaterat att jag egentligen inte vet någonting om bröllop, att bröllopsbranschen är en hel djungel av stolta vita klänningar och sjabbiga cateringfirmor och att en sökning på ”wedding” på Amazons musikavdelning genererar 1876 träffar, ser jag mig besegrad och konstaterar lite lömskt att det då finns ganska mycket utrymme att ägna åt min favoritorgelkompositör Charles-Marie Widor.

Toccata Allegrot ut Widors 5:e orgelsymfoni är en av de mer kända bröllopmarcherna om man bortser från slibbig popmusik som Beatles ”All you need is love”. (Hänvisar till filmen ”Love Actually” för en bra genomförd men praktiskt omöjlig variant av denna.) Orgelmusik är speciell på sitt sätt och kan lätt låta skränig på vanliga högtalare; jag önskar att jag kunde påstå att man bör lyssna på den live i en kyrka men jag ska erkänna att jag aldrig hört den framföras på riktigt – vilket inte är så konstigt med tanke på att den är oerhört svårspelad. (Min far har hört den framföras av fyra gatumusikanter – på dragspel! Det hade jag velat se!)

Stycket kretsar kring något som i teorin närmast kan beskrivas som sjunkande drillar, men i praktiken inte alls (beskrivas alltså) då det använder sig av orgelns egenhet att bli spelad med både händer och fötter för att skapa en ljudbild med med fler toner och slingor i luften (bokstavligt talat – orglar spelas med luft) samtidigt än vad man kan hålla reda på. Som lyssnare kan man bli alvarligt psykiskt störd om man försöker och därför nöjer man sig ganska snabbt med att beundra hur stycket verkligen utnyttjar orgeln till fullo, inte tvärt om.

Så om du står där, inför ditt storslagna bröllop, och har bokat en katedral och hyrt in en världsklassorganist men inte kan bestämma dig för vilken musik som ska spelas, skulle jag rekommendera dig att välja Widor! Annars finns ju alltid ”Love me Tender” (Obs! ironi).

Lyssna på Widors Toccata (båda är ungefär likadana, men man vet ju aldrig hur länge de ligger kvar på nätet):

• Inspelning 1
• Inspelning 2