Für Elise (Club Remix)

Johan Åkesson påstår i DN På stans poddradio, den 23 november 2006, att om det svenska elektromusikbandet Kallioinias musik hade framförts på akustiska instrument, typ piano, hade den nästan kunnat betraktas som klassisk.

Liknelsen kan tyckas halta, men äger ändå ett visst mått av relevans. Den elektriska musiken har nämligen det gemensamt med den klassiska att båda är ”komponerade” i förväg, i elektrisk musik i form av programmerade mjukvaruinstrument och i den klassiska musiken i form av noter. Även om själva ljudet uppstår i spelögonblicket så finns den redan förutbestämd, antingen i noter på ett papper eller i data på en hårddisk.

Även elektrisk musik har dirigenter. Precis som violinisterna i en symfoniorkester måste rätta sig efter dirigenten måste även mjukvaruinstrumenten följa datoranvändaren eller artistens minsta vink. Men dirigentens makt är begränsad. Man kan inte hitta på vad som helst, instrumentalisterna (fysiska eller digitala) måste känna till det redan, ha noterna, och gärna ha övat det.

Här skiljer sig den elektriska och klassiska musiken från rockmusiken som, även om den skapas och repeteras i förväg, oftast inte finns nertecknad, och där instrumentalisterna, sångarnas och, inte att förglömma, publikens (i stället för dirigentens) vilja och humör styr musiken som i större utsträckning skapas i det ögonblicket den spelas. Lustigt nog stämmer detta även in på den klassiska musikens föregångare – folkmusiken – som aldrig heller den skrevs ner utan framfördes spontant och ofta under glada tillrop från publiken.

Både folkmusiken, rockmusiken och den elektroniska musiken har det gemensamt att den förändras. Folkmusiken överfördes från spelman till spelman och förändrades efter deras (och deras publiks) tycke, smak och minnesluckor. Inom rockmusiken finns det ofta olika versioner av låtarna – långa, korta, snabba och långsamma – och det görs ständigt covers (rekommenderar Marit Bergmans version av Justin Timberlakes ”My Love” – snacka om förändring (till det bättre)). Den elektroniska världen kryllar av remixer, samplingar och allt vad det heter.

Men den klassiska musiken är huggen i sten. (Om Mozart skrev det så, så måste det spelas exakt så. Även 200 år efter hans död.) En marginell förändring i en liten detalj väcker ett ramaskri bland den klassiska aristokratin. Här tycker jag att den klassiska musiken har mycket att ta igen.

Jag hoppas på en mer lekfull och modigare attityd gentemot de stora klassiska verken i framtiden!